Idag var en kär kund/väns dödsannons i tidningen. Både dikt och bild kunde inte stämmt bättre in på honom.
Har nog fortfarande inte riktigt förstått att han är borta och att vi aldrig mer kommer att ha våra pratstunder då han satte sig på pallen vid disken och skojade om att vi skulle ut och äta middag.
Väntar fortfarande på att han snart kliver in genom dörren och ropar Hej!
Sista gången jag träffade honom var 2 dagar innan han gick bort och vi hade en mycket trevlig pratstund.
Han undrade om jag tyckte att han var besvärlig som alltid stannade och pratade och om han upptog min tid.
Han fick svaret att det var bara trevligt att han ville stanna och prata. Han log och såg uppriktigt gald ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar